Första poesimöte med Runebergs översättning av ‘serviska folkvisor’.
FÖRORD. Johan Ludvig Runeberg
Den försvenskning af serviska folksånger, som här
lemnas i allmänhetens händer, är gjord efter hr
P. von Goetzes i S:t Petersburg år 1827 utkomna tyska
öfversättning af de samma. Det företal, hvarmed han
beledsagat sitt arbete, lyder i utdrag så:
“Serviska nationen intog i forna tider en icke
obetydlig plats bland de slaviska stammarna. Ganska
ofta kämpade den segerrikt mot Byzanz, och blott en
för tidig död hindrade zaren Stephan Duschan (1358)
att eröfra den grekiska kejsarekronan. I femtonde
århundradet gick Serviens politiska sjelfständighet
under, och landet erkänner från denna tid turkarnes
öfverherrskap. Begripligtvis kunde derför de
lyckliga anlag, hvarmed detta folk af naturen är
begåfvadt, icke hinna utveckla sig till en fulländad
bildning. Men undan olyckorna och förtrycket har
denna nation likväl lyckats rädda sina sånger och
deras outtömliga källa. Och just den omständighet,
att Servien icke äger någon annan literatur än
sina sånger, ger de samma ett särdeles intresse i
historikerns och menniskoforskarens ögon.
Åren 1814 och 1815 öppnade hr D. Wuk Stephanowitch
Karadschitch genom sina i Wien i 2:ne delar utgifna
Narodne Srpske piesme för folkpoesiens vänner en rik
skatt af serviska sånger. Af detta verk utkom den
andra betydligt förökade upplagan i Leipzig 1823 och
1824 i tre delar.
Hr W. St. Karadschitch indelar de serviska
folksångerna i fruntimmerssånger (kärleksvisor,
romanser, små poetiska berättelser och skildringar,
bröllopsqväden, lekar m. m.), till största delen
författade af fruntimmer, och hjeltesånger. Till
de senare höra i denna samling blott fyra stycken:
Blodhämnden, Jakschitcherne, Skadars grundläggning och
Slaget på Fogelfältet. De pläga afsjungas af män, ofta
af blinda gubbar, vid Gusle, ett entonigt instrument,
med en enda af tagel tvinnad sträng bespändt.
Originalets versmått är öfverallt bibehållet, ehuru
med en och annan obetydlig förändring.”
Hvad min åtgärd vid dessa sångers försvenskning angår,
har jag, såsom obekant med serviska språket, sökt gå
den tyska öfversättaren i spåren, så nära jag kunnat;
och då hr von Goetze, som han sjelf försäkrar, äfven
varit mon om att troget följa originalet, kan jag
hoppas, att min bearbetning ej heller skall särdeles
afvika ifrån det samma.
Några få mindre stycken har jag uteslutit, troligen
till ingen betydligare skada för samlingen. De här
upptagna behöfva intet förespråk. Jag är säker om,
att ganska få skola läsa dem, utan att träffas af
den naiva täckhet, som spelar i de små sångerna,
som börja samlingen, och hänföras af den rena episka
skönhet, som herrskar i de fyra större, hvilka sluta
den samma.
Helsingfors den 6 December 1830.
på scen Natalie Duvkrans Ahlgren och Jelena Mila.
