Runeberg 1830 – 2015, översättning av ‘serviska folkvisor’

Första poesimöte med Runebergs översättning av ‘serviska folkvisor’.

FÖRORD. Johan Ludvig Runeberg

Den försvenskning af serviska folksånger, som här

lemnas i allmänhetens händer, är gjord efter hr

P. von Goetzes i S:t Petersburg år 1827 utkomna tyska

öfversättning af de samma. Det företal, hvarmed han

beledsagat sitt arbete, lyder i utdrag så:

 

“Serviska nationen intog i forna tider en icke

obetydlig plats bland de slaviska stammarna. Ganska

ofta kämpade den segerrikt mot Byzanz, och blott en

för tidig död hindrade zaren Stephan Duschan (1358)

att eröfra den grekiska kejsarekronan. I femtonde

århundradet gick Serviens politiska sjelfständighet

under, och landet erkänner från denna tid turkarnes

öfverherrskap. Begripligtvis kunde derför de

lyckliga anlag, hvarmed detta folk af naturen är

begåfvadt, icke hinna utveckla sig till en fulländad

bildning. Men undan olyckorna och förtrycket har

denna nation likväl lyckats rädda sina sånger och

deras outtömliga källa. Och just den omständighet,

att Servien icke äger någon annan literatur än

sina sånger, ger de samma ett särdeles intresse i

historikerns och menniskoforskarens ögon.

 

Åren 1814 och 1815 öppnade hr D. Wuk Stephanowitch

Karadschitch genom sina i Wien i 2:ne delar utgifna

Narodne Srpske piesme för folkpoesiens vänner en rik

skatt af serviska sånger. Af detta verk utkom den

andra betydligt förökade upplagan i Leipzig 1823 och

1824 i tre delar.

Hr W. St. Karadschitch indelar de serviska

folksångerna i fruntimmerssånger (kärleksvisor,

romanser, små poetiska berättelser och skildringar,

bröllopsqväden, lekar m. m.), till största delen

författade af fruntimmer, och hjeltesånger. Till

de senare höra i denna samling blott fyra stycken:

Blodhämnden, Jakschitcherne, Skadars grundläggning och

Slaget på Fogelfältet. De pläga afsjungas af män, ofta

af blinda gubbar, vid Gusle, ett entonigt instrument,

med en enda af tagel tvinnad sträng bespändt.

 

Originalets versmått är öfverallt bibehållet, ehuru

med en och annan obetydlig förändring.”

 

Hvad min åtgärd vid dessa sångers försvenskning angår,

har jag, såsom obekant med serviska språket, sökt gå

den tyska öfversättaren i spåren, så nära jag kunnat;

och då hr von Goetze, som han sjelf försäkrar, äfven

varit mon om att troget följa originalet, kan jag

hoppas, att min bearbetning ej heller skall särdeles

afvika ifrån det samma.

 

Några få mindre stycken har jag uteslutit, troligen

till ingen betydligare skada för samlingen. De här

upptagna behöfva intet förespråk. Jag är säker om,

att ganska få skola läsa dem, utan att träffas af

den naiva täckhet, som spelar i de små sångerna,

som börja samlingen, och hänföras af den rena episka

skönhet, som herrskar i de fyra större, hvilka sluta

den samma.

 

Helsingfors den 6 December 1830.

 

på scen Natalie Duvkrans Ahlgren och Jelena Mila.